The occasional scrivener

Jag måste erkänna att jag aldrig reflekterat över hur vårt valsystem fungerar tidigare. Jag har haft en vag aning om hur rösträkning gått till, men det är först i år som jag satt mig ner och kollat hur mandaten fördelas.

Ett av fundamenta i ett proportionerligt valsystem är hur mandaten fördelas utifrån röstetalen. Sverige använder en variant av uddatalsmetoden (Sainte-Laguë) där första divisorn är jämkad från 1 till 1,4[1]. En annan variant är d’Hondts metod, där divisorsföljden är 1,2,3,4… [2].

Sverige är indelat i valkretsar, och 310 av riksdagens 349 mandat fördelas mellan dem. Resterande 39 mandat är utjämningsmandat. Det finns en spärr på 4% i riksdagsvalet, och jämkningen i sig ger en viss fördel för större partier i mandatfördelningen[3].

Jag blev nyfiken på följande fråga: hur hade valresultatet sett ut om landet varit ett enda valdistrikt, jämkningen togs bort, och vi tog bort 4%-spärren? Med hjälp av statistik från Valmyndigheten[4] och lite Perl så fick jag fram följande resultat:

Jag har jämfört det riktiga valutfallet[5] med att köra utan jämkning och 4%-spärr, både med hela landet som en enda valkrets och med nuvarande ordning med regionala valkretsar och utjämningsmandat.

Samtliga “större” småpartier (FI, PP, samt SPI) får minst ett mandat om man slopar spärren. Dom större partierna förlorar en del på slopad jämkning, S förlorar mest.

Om man räknar blanka röster som giltiga skulle dom få 4 mandat! Detta är dock inte redovisat.

[1] Valmyndighetens översikt av den svenska mandatfördelningen

[2] Wikipedia om Sainte-Laguë och d’Hondt-metoderna

[3] Fast inte så mycket man som man kan tro, enligt artikeln av Lanke & Bjurulf här (PDF).

[4] Valmyndighetens statistiksida om riksdagsvalet 2010

[5] Slutlig protokoll för 2010 års riksdagsval [PDF]

SD tycker att offentliga medel ska ges till hembygdsföreningar och folkdanslag istället för till sånt som kan “provocera och chockera”. Sveriges Hembygdsförbund verkar måttligt roade:

Det är […] SHF:s övertygelse att ett levande kulturliv förutsätter ett kraftfullt offentligt stöd och att kulturutövare och kulturproducenter tillåts verka på armlängds avstånd från politiker. Det är vår uppfattning att ökad politikerstyrning av kulturformer i förlängningen utgör ett hot mot grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter.

SDs presschef Mattias Karlsson vet hur detta ska besvaras:

Uppmanar alla sverigevänner att bli medlemmar i Sveriges hembygdsförbund och rösta bort den svenskfientliga ledningen vid nästa årsmöte.

“Om du vill ha en bild av framtiden, så tänk dig en hambodans över nedslitna dukar, för evigt.”

Många vill vara med och förklara varför Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val på drygt hundra år. Sveriges kristna socialdemokraters förbund (Broderskaparna) skriver i en debattartikel i DN:

Socialdemokratins idé bygger på insikten om att ett jämlikt samhälle är bäst för alla. I resan från brutalt klassamhälle till modernt folkhem organiserade vi dem som fanns på samhällets botten att kräva sin rätt. Vi lyckades väva samman arbetarnas och den växande medelklassens intressen i ett generellt välfärdssamhälle så att vi haft folkets förtroende att leda landet i 65 av de snart 90 år som Sverige haft allmän rösträtt. Ändå föredrar väljarna en politik som väljer det omvända perspektivet – att bygga samhället uppifrån i stället för nerifrån.

Är det så konstigt att ett parti som varit så dominerande så länge mist sin lyskraft? Särskilt när det av många väljare uppfattats att det är S som har byggt samhällen uppifrån, genom att med skatter och lagar “lägga livet till rätta”.

I storstäderna och universitetsorterna – där det nya tjänstesamhället ersatt industrisamhällets kultur – har en ansvarskännande medelklass uppfattat oss som värnare av system, snarare än av medborgares behov. Man är beredd att betala för ett samhälle som håller ihop, men är skeptisk till kollektiva lösningar och angelägen om att de egna vardagsproblemen kan lösas snabbt och effektivt. Man vill ha valfrihet i skola och vård, men förväntar sig att politikerna tar ansvar för att det inte leder till ökad segregation.

En bra analys.

När Moderaterna förändrade sin retorik, stal våra honnörsord och framstod som mindre hotande, var många ur storstadens medelklass beredda att rösta blått.

Här skrivs historien om något. S har tappat i storstäderna under en lång tid, före “det nya arbetarpartiets” lansering. Utvecklingen har varit tydlig, vilket uppfattas:

Däremot har vi som socialdemokrater ett stort ansvar, som sett utvecklingen komma, förstått konsekvenserna av den borgerliga politiken, men ändå inte förmått formulera en modern vänsterpolitik.

För 30 år sedan speglade en socialdemokratisk riksdagsgrupp eliten av de politiskt engagerade. I dag samlar den eliten av dem som blev kvar.

Eliten dras till vinnare, sedan 30 år har S uppfattats som ett förlorande lag.

En frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati måste lyssna in men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver. Den måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass.

Ett bra mål! Men vad är “ansvarskännande medelklass”? Vad är motsatsen? Och hur stor är den i jämförelse?

Min uppfattning är att Socialdemokraternas genomklappning i årets val beror på flera faktorer:

• långt gången nedgång kopplad med brist på förnyelse
• en borgerlig regering som fört en framgångsrik ekonomisk politik
• en kontroversiell partiledare
• Sverigedemokraternas genombrott

Man får inte glömma att Moderaterna fick sitt genombrott när man slutligen(?) la ner skattegnället, accepterade det moderna välfärdssamhälle som S drivit igenom och sa “det här är bra, men det kan bli bättre! Vi har idéerna”.

Socialdemokraterna är lite offer för sin egen framgång. Dom har skapat ett samhälle som dom flesta gillar, och nu ses dom som onödiga. Jag tycker inte dom är det, men dom måste komma med något nytt om dom åter ska bli

statsbärande också i det framtida mångkulturella, globaliserade kunskapssamhället.

When Google announced Wave the hype was immense, it was like everyone took Gmail and squared it and thought it would be that awesome! And basically that’s what the Wave developers thought too. Well I can’t remember what I did but I got an invite and hopped on, and right away realised that there was no-one there. The invite-only start (for performance reasons) limited the appeal and usefulness of Wave.

Because I think it was pretty useful, at least once they got the early kinks worked out. Me and some far-flung mates used it to plan some trips together, and Wave was pretty useful for that. It would have been better with a mobile interface but it was decent.

The thing is, Wave wasn’t the next coming of Gmail, it was the next coming of Microsoft Outlook. Outlook is merely the front-end to Exchange, which does all the boring and useful bits (routing email, planning calendars etc). And sure, it works, but not very well. At my current place of work we have Office Communicator Server (OCS) which is basically MS Live Messenger in a corporate suit. The nice thing about OCS is that it integrates into Exchange, so you can see whether a coworker is online, or in a meeting or whatever.

However, sometimes you want to start from the task, not the person. That’s where Wave began - you had a project, or a trip, or just a task involving some people. It could start with just you and then expand, like a lot of tasks do. However, instead of snowballing into a long mail thread, you actually had the option of keeping Waves clean and on topic.

Wave was flawed - it was before its time, it tried to solve problems that don’t often turn up in the wider world of the web, but which do turn up lots of times within organizations. Maybe Microsoft will learn from Wave and build better collaboration tools than Exchange.

This book features Sterling’s trademark rapid-fire illustrative language, but he plotting is much weaker than in his previous dystopian novels Heavy Weather and Holy Fire. The five surviving “caryatids”, results of an illegal cloning project during a massive climate crisis, are spread around the world. This gives Sterling a number of locations to basically tell a thriller story and infodump at the same time.

As idea-driven SF it’s great, as a novel, not so much. Recommended if you’re a Sterling fan though!